Ovetande tror att de är bäst.
De bästa vet att de inte är det.
Om excellens och mänsklig utveckling
Begreppet excellens är mycket relativt och därför i sig självt mycket tveksamt. Ur olika perspektiv och behov kan samma saker och egenskaper samtidigt vara mycket bra och till och med katastrofala. Det är också oklart om de bästa ens deltar i jämförelsen, om bedömaren är kvalificerad för sin uppgift, och hur han utför sin mätning.
Psykologerna Dunning och Kruger kopplar känslan av subjektiv överlägsenhet till en kognitiv bias som kallas överlägsenhetsbias, även känd som Dunning-Kruger-effekten (se YouTube: Dunning-Kruger ). Enligt denna tenderar åtminstone vissa individer med sämre färdigheter att överskatta sin kompetensnivå. När man inte har en tillräckligt bred förståelse av helheten av det man arbetar med, kan man tro att man kan mer än man faktiskt gör.
Strävan efter excellens är kopplad till behovet av socialt anseende i Maslows behovshierarki. I behovshierarkin rankas den fjärde, efter fysiologiska behov, behovet av säkerhet och behovet av tillhörighet.
På den femte nivån i Maslows hierarki, självförverkligande, och den sjätte nivån, självöverskridande (som Maslow senare lade till i sin modell), är jakten på social acceptans och överlägsenhet inte längre central för mänskliga strävanden. Enligt Maslow behöver individer som har nått detta utvecklingsstadium inte längre bevisa sin överlägsenhet inom något område; det spelar helt enkelt ingen roll längre.
Begreppet överlägsenhetskomplex, utvecklat av psykologen Alfred Adler, beskriver ett tillstånd där en person har en överdriven känsla av sin egen överlägsenhet. Det kan också vara en psykologisk försvarsmekanism där känslan av överlägsenhet förtrycker eller döljer en känsla av underlägsenhet. På liknande sätt föreställer sig någon med ett underlägsenhetskomplex att de är sämre än andra.
Grundskolans uppgift är att främja människors utveckling. För att kunna främja detta mål och tjäna som exempel för dem de leder måste rektorer först växa som individer. Om man förblir på stadiet av att söka anseende har man inte kommit särskilt långt i sin utveckling. Man måste fokusera på själva saken, inte på att framhäva sig själv.
Överlägsenhet inom något område, enligt någon bedömare, kan vara en biprodukt av goda intentioner, men det är inget mål i sig självt – åtminstone inte för en grundskolerektor.
Ödmjukhet som ledarskapsdrag
De mest framstående ledarna lever upp till den beskrivning av ödmjukhet och inställning till uppdraget som tidigare FN generalsekreterare Dag Hammarskjöld gav.
”Ödmjukhet är motsatsen till självförödmjukelse i lika hög grad som till självförhävelse. Ödmjukhet är att icke jämföra sig.
Vilande i sin verklighet är jaget icke bättre eller sämre, icke större eller mindre, än annat eller andra. Det är – intet men samtidigt ett med allt. I denna mening är ödmjukhet restlös självutplåning.
Att i ödmjukhetens självutplåning vara intet, och ändå i kraft av uppgiften förkroppslika hela dess tyngd och auktoritet är den kallades livshållning.
Inför människor, verk, dikt och konst ge vad jaget därvid förmedlar och, enkelt och fritt, taga emot vad som tillkommer det i kraft av inre identitet.
Beröm och klander, framgångens och motgångens vindar blåser över detta liv utan spår och utan att rubba dess jämvikt
Därtill förhjälpe mig Herran–”
Dag Hammarskjöld: Vägmärken. 29.7.1959.
Svärdet i bilden symboliserar inte makt, utan tänkande och användning av ord utifrån den tidigare beskrivna ödmjukheten. Dess användning tillhör inte endast dem i ledande positioner, utan alla, särskilt till dem som längtar efter att dela ledarskap, men endast på ödmjukhetens villkor. (Bilder: Vectorstock.com)
___________________________________________________
BH 19.7.2024